backsippa

Vi spenderar tid ihop i väntan, jag och min mamma. Det är sällan jag och min mamma hittar på saker själva, utan pappa. Mamma och pappa gör allt ihop. Näst intill sjukligt sammansvetsade. Jag påpekar ofta att jag tycker att de måste göra saker var och en för sig, pappa är mycket bättre på det än mamma. Hon blir sur när han gör saker på egen hand. Jag tycker det är sunt.
Efter McDonaldskaffet kör vi en runda och hamnar på en secondhandbutik som jag vet finns där, en ganska stor. vi fördriver tid, väntar, kikar på allt och inget, vänder på prylar för att kolla priset, trots att jag inte skulle köpa dem om de så kastade dem efter mig. vi kör ner till stan, sätter oss i hamnen på en bänk och pratar länge. Trevligt, men ju längre tiden går desto mer orolig blir jag att inte pappa ringer. Vi kör tillbaka till sjukhuset, väntar lite till. Efter ett tag bestämmer vi att vi ska ta en lunch i restarurangen där. Klockan är mycket. Nästan ett. Min lunch dröjer och jag sitter och väntar. Klockan ett tänker jag att har vi inte hört av pappa när hon är fem över ett, då är det säkert inte bra nyheter det här..........
tio över ett ringer min telefon, jag ser att det är dolt nr på displayen, så jag förstår att det inte är från pappas mobil. En sköterska frågar om min man finns på kirurgen, jag svarar att det är min pappa. Hon ber mig komma upp, läkaren vill gärna träffa oss.

Det känns hårt. Man förstår, men man vet inget. Det är tunga trappsteg upp till femte våningen. Tyngre ska det bli.