backsippa

Min pappa ber mig köra även till sjukhuset, annars skulle jag varit med för att köra hem. Jag ställer inga frågor, självklart kör jag. Men jag förstår att det är jobbigt det här. Annars hade han kört. Vägen upp kantas av sporadiska samtal om ingenting alls, inga djupa samtal, inga uttalade farhågor, inga skämt. Det är liksom stiltje i luften. Framme blir jag ombedd att hjälpa till att hitta rätt, jag får pappren och jag får liksom guida rätt, jag är den starkaste i situationen fast jag känner mig som ett barn.
Vi hittar rätt, jag observerar i receptionsluckan att ett högkostnadskort skrivs ut, och jag förbannar att jag skämtat om att " man aldrig håller sig så frisk som när man fått ett högkostnadskort".
Vi lämnar pappa i väntrummet, han lovar ringa när det är klart. Men han har glömt sin telefon. Jag lovar hämta den i bilen och en förbannad tvångstanke slår in i mitt huvud. En sån där tanke som kommer när något tynger mig, när jag tror att jag kan styra över ödet, när jag på nåt sätt får för mig att jag har makt över saker som man faktiskt är totalt maktlös över. Det innebär att jag måste uträtta ett litet ärende (går inte in på vad just nu) innan jag går upp med telefonen.
Jag går upp igen, lämnar telefonen. Vi säger hejdå så länge. När vi går reser sig min pappa upp ur väntrumsstolen och tittar på oss genom glasdörren. Jag förstår att han anar något.
Han är nervös.
Mamma har fortfarande skygglapparna på, eller så spelar hon bra.
Vi kör till McDonalds och dricker kaffe så hett så vi bränner oss.
Jag tänker att smärtan av det heta kaffet kanske inte kommer vara nåt i jämförelse med annat som kan drabba mig.
Jag tänker min magkänsla inne i huvudet.
Ur min mun sprudlar positiva ord.
Mästare i skådespeleri.