Så liten
Vi kommer upp till kirurgen. Den tunga metalldörren är låst, någon kommer och öppnar åt oss. Ler mot oss. Ler, men medlider. Vi visas in i ett rum. En läkare, min pappa, två tomma stolar. Vi slår oss ner. Tystnad, denna förbannade tystnad. Läkaren bryter den.
Han berättar konkret och rakt på sak. En tumör i tarmen funnen. Cancer. Denna satans sjukdom.
Jag är i detta läge strateg. Jag stänger av alla känslor. Totalt. Agerar iskallt, ställer relevanta frågor, är oberörd. Det som slår mig i hela situationen är den psykologiska synvillan i rummet. Läkaren är minst dubbelt så stor som min pappa. Min pappa är minst av oss. Han är så liten där han sitter i hörnet, ihopsjunken. Jag har aldrig sett honom sån. Min pappa är stor och stark.
Och absolut inte sjuk.
Han berättar konkret och rakt på sak. En tumör i tarmen funnen. Cancer. Denna satans sjukdom.
Jag är i detta läge strateg. Jag stänger av alla känslor. Totalt. Agerar iskallt, ställer relevanta frågor, är oberörd. Det som slår mig i hela situationen är den psykologiska synvillan i rummet. Läkaren är minst dubbelt så stor som min pappa. Min pappa är minst av oss. Han är så liten där han sitter i hörnet, ihopsjunken. Jag har aldrig sett honom sån. Min pappa är stor och stark.
Och absolut inte sjuk.
Kommentarer
Trackback
