backsippa

När vi ska åka hem vill pappa runt Apoteket först. Han har fått lugnande tabletter utskrivet. Bara det. Lugnet själv, äta lugnande? Lustig kombo. Jag förstår, säger att jag ska gå och hämta bilen så länge. Drar ett mess till min man som så klart också undrar hur det gått, skriver bara kortfattat att vi pratar när jag kommer hem, att det var trista besked. Vill inte prata. Riskera brisera masken.
Hämtar bilen. Vi kör hemåt. Tabletterna var slut så vi ska stanna närmre hemma och kolla där istället. På vägen slås jag av tystnaden. Ingen säger nåt. Ingen vågar prata. Ingen vill bryta tystnaden. Det är det jag far mest illa av egentligen på vägen hem. Att vi inte kan prata med varandra. Jag försöker, får ingen respons.
En gång under resan ser jag min mammas krökta finger torka en tår ur sin ögonvrå.

Vi kommer upp till kirurgen. Den tunga metalldörren är låst, någon kommer och öppnar åt oss. Ler mot oss. Ler, men medlider. Vi visas in i ett rum. En läkare, min pappa, två tomma stolar. Vi slår oss ner. Tystnad, denna förbannade tystnad. Läkaren bryter den.
Han berättar konkret och rakt på sak. En tumör i tarmen funnen. Cancer. Denna satans sjukdom.
Jag är i detta läge strateg. Jag stänger av alla känslor. Totalt. Agerar iskallt, ställer relevanta frågor, är oberörd. Det som slår mig i hela situationen är den psykologiska synvillan i rummet. Läkaren är minst dubbelt så stor som min pappa. Min pappa är minst av oss. Han är så liten där han sitter i hörnet, ihopsjunken. Jag har aldrig sett honom sån. Min pappa är stor och stark.
Och absolut inte sjuk.

Tro inte att jag glömt bloggen
Har varit inne flera gånger för att fortsätta berättelsen
Det tar emot
måste över tröskeln bara.
håll ut.
I mitt huvud berbetas orden jag aldrig ville höra, aldrig ville skriva. Aldrig ville veta fanns.
De kommer