backsippa

När vi ska åka hem vill pappa runt Apoteket först. Han har fått lugnande tabletter utskrivet. Bara det. Lugnet själv, äta lugnande? Lustig kombo. Jag förstår, säger att jag ska gå och hämta bilen så länge. Drar ett mess till min man som så klart också undrar hur det gått, skriver bara kortfattat att vi pratar när jag kommer hem, att det var trista besked. Vill inte prata. Riskera brisera masken.
Hämtar bilen. Vi kör hemåt. Tabletterna var slut så vi ska stanna närmre hemma och kolla där istället. På vägen slås jag av tystnaden. Ingen säger nåt. Ingen vågar prata. Ingen vill bryta tystnaden. Det är det jag far mest illa av egentligen på vägen hem. Att vi inte kan prata med varandra. Jag försöker, får ingen respons.
En gång under resan ser jag min mammas krökta finger torka en tår ur sin ögonvrå.

Vi kommer upp till kirurgen. Den tunga metalldörren är låst, någon kommer och öppnar åt oss. Ler mot oss. Ler, men medlider. Vi visas in i ett rum. En läkare, min pappa, två tomma stolar. Vi slår oss ner. Tystnad, denna förbannade tystnad. Läkaren bryter den.
Han berättar konkret och rakt på sak. En tumör i tarmen funnen. Cancer. Denna satans sjukdom.
Jag är i detta läge strateg. Jag stänger av alla känslor. Totalt. Agerar iskallt, ställer relevanta frågor, är oberörd. Det som slår mig i hela situationen är den psykologiska synvillan i rummet. Läkaren är minst dubbelt så stor som min pappa. Min pappa är minst av oss. Han är så liten där han sitter i hörnet, ihopsjunken. Jag har aldrig sett honom sån. Min pappa är stor och stark.
Och absolut inte sjuk.

Tro inte att jag glömt bloggen
Har varit inne flera gånger för att fortsätta berättelsen
Det tar emot
måste över tröskeln bara.
håll ut.
I mitt huvud berbetas orden jag aldrig ville höra, aldrig ville skriva. Aldrig ville veta fanns.
De kommer

Vi spenderar tid ihop i väntan, jag och min mamma. Det är sällan jag och min mamma hittar på saker själva, utan pappa. Mamma och pappa gör allt ihop. Näst intill sjukligt sammansvetsade. Jag påpekar ofta att jag tycker att de måste göra saker var och en för sig, pappa är mycket bättre på det än mamma. Hon blir sur när han gör saker på egen hand. Jag tycker det är sunt.
Efter McDonaldskaffet kör vi en runda och hamnar på en secondhandbutik som jag vet finns där, en ganska stor. vi fördriver tid, väntar, kikar på allt och inget, vänder på prylar för att kolla priset, trots att jag inte skulle köpa dem om de så kastade dem efter mig. vi kör ner till stan, sätter oss i hamnen på en bänk och pratar länge. Trevligt, men ju längre tiden går desto mer orolig blir jag att inte pappa ringer. Vi kör tillbaka till sjukhuset, väntar lite till. Efter ett tag bestämmer vi att vi ska ta en lunch i restarurangen där. Klockan är mycket. Nästan ett. Min lunch dröjer och jag sitter och väntar. Klockan ett tänker jag att har vi inte hört av pappa när hon är fem över ett, då är det säkert inte bra nyheter det här..........
tio över ett ringer min telefon, jag ser att det är dolt nr på displayen, så jag förstår att det inte är från pappas mobil. En sköterska frågar om min man finns på kirurgen, jag svarar att det är min pappa. Hon ber mig komma upp, läkaren vill gärna träffa oss.

Det känns hårt. Man förstår, men man vet inget. Det är tunga trappsteg upp till femte våningen. Tyngre ska det bli.

Min pappa ber mig köra även till sjukhuset, annars skulle jag varit med för att köra hem. Jag ställer inga frågor, självklart kör jag. Men jag förstår att det är jobbigt det här. Annars hade han kört. Vägen upp kantas av sporadiska samtal om ingenting alls, inga djupa samtal, inga uttalade farhågor, inga skämt. Det är liksom stiltje i luften. Framme blir jag ombedd att hjälpa till att hitta rätt, jag får pappren och jag får liksom guida rätt, jag är den starkaste i situationen fast jag känner mig som ett barn.
Vi hittar rätt, jag observerar i receptionsluckan att ett högkostnadskort skrivs ut, och jag förbannar att jag skämtat om att " man aldrig håller sig så frisk som när man fått ett högkostnadskort".
Vi lämnar pappa i väntrummet, han lovar ringa när det är klart. Men han har glömt sin telefon. Jag lovar hämta den i bilen och en förbannad tvångstanke slår in i mitt huvud. En sån där tanke som kommer när något tynger mig, när jag tror att jag kan styra över ödet, när jag på nåt sätt får för mig att jag har makt över saker som man faktiskt är totalt maktlös över. Det innebär att jag måste uträtta ett litet ärende (går inte in på vad just nu) innan jag går upp med telefonen.
Jag går upp igen, lämnar telefonen. Vi säger hejdå så länge. När vi går reser sig min pappa upp ur väntrumsstolen och tittar på oss genom glasdörren. Jag förstår att han anar något.
Han är nervös.
Mamma har fortfarande skygglapparna på, eller så spelar hon bra.
Vi kör till McDonalds och dricker kaffe så hett så vi bränner oss.
Jag tänker att smärtan av det heta kaffet kanske inte kommer vara nåt i jämförelse med annat som kan drabba mig.
Jag tänker min magkänsla inne i huvudet.
Ur min mun sprudlar positiva ord.
Mästare i skådespeleri.

mina föräldrar kommer hem till oss en snabbis. Det är oro i luften. Så fort min pappa försvinner utom synhåll överöses jag med oro från min mamma. "han är nervös" säger hon. "bara det här kan vara över, så han kan slappna av" "han tror det värsta".
Jag försöker tala lugnande, men mitt inre är i uppror.
Jag vill också det ska va över, att min oro var obefogad.
Magkänslan hos mig och min pappa ger kalla kårar.
Mamma har skygglapparna på.

Det började när vi var utomlands. Fick ett mess. De kändes angeläget. Lite för angeläget. Min pappa ville veta om jag hade möjlighet att köra honom till en undersökning på sjukhuset 8 mil hemifrån några dagar efter det vi skulle komma hem från Cypern. Jag ringer upp. Säger att jag löser saken. Inga problem.
Det är en enkel undersökning. Men pga medicinska skäl fick han inte köra bilen hem.
Jag lägger på.
Klump i magen.
Det känns lite olustigt.
Tänker att jag bara är löjlig.
Semestrar vidare.

Den här bloggen är en ventil.
För varje tangent jag trycker ner på mitt slitna tangentbord, kommer det pysa ut ångestladdad luft ur mitt inre. Det är så jag hoppas, och tror. Det är ibland så jag fungerar.
Skriva fungerar för mig, ofta.
Folk säger att man ska prata om sånt som är jobbigt. Jag får aldrig ur mig de rätta orden. De stockar sig och fastnar på vägen. När jag skriver kommer de fram. Jag tvekar inte att använda vissa ord, för att de på något sätt får igång nån gråt i mig, När tangenterna knackar fram sitt lugnande ljud klarar jag av att läsa dem.
Jag kan läsa orden, inte säga dem.
Jag kan skriva orden, inte tala dem.

Välkomna hit.
Jag kommer skriva om sånt som är jobbigt.
Jag kommer inte skriva vem jag är, eller lämna ut någon jag känner i den här bloggen.
Det är möjligt att jag låser den med ett lösenord eller har den endast för mig själv framöver.
Nu är den född.
Min ventil.